• Startsida
  • Mina mål
  • Ekonomi
  • Min portfölj
  • Verktyg
  • Om mig
  • Deals

tisdag 30 maj 2017

Bytt elavtal - fick 663 kr

En stor del i min resa mot ekonomisk trygghet är #sparadkrona. Det innebär att inte spendera mer pengar än nödvändigt, och framför allt inte mer än vad det behöver kosta för samma produkt/tjänst.

Därför ser jag över mina avtal årligen och nu var det dags för elhandelsavtalet. Det handlar alltså om elleverantören, inte nätägaren som man (tyvärr) aldrig slipper så länge man inte flyttar.

Just elavtalet är min favorit för att det är så enkelt. Inga krångliga villkor att jämföra som på t.ex. försäkringar. Det enda som egentligen skiljer sig åt är kundtjänsten skulle jag tro, och hur ofta behöver man den?

För att jämföra olika elavtal och tjänster har jag använt Compricer (annons) och elskling.se. De bygger på samma idé, att man matar in elområde (postnummer), boendetyp (villa/lägenhet) och årsförbrukning så får man en lista med uträknat pris per kWh. Tar mindre än 1 minut! Eftersom jag alltid kollar rörligt pris är jag medveten om att priserna baseras på spotpris, dvs marknadens produktionspris och denna rör sig dagligen beroende på förhållanden, t.ex. går priset upp om det är torka i vattenmagasinen. Man kan följa utvecklingen per elområde här. Jag matade in samma data hos båda tjänsterna och såg att Compricer låg snäppet billigare på alla leverantörer jämfört med elskling.se.

När man väl hittat nåt man gillar så är det enkelt att byta. Man får mata in sitt områdes-ID och anläggnings-ID, dessa hittar man på sin el(näts)faktura. Det är viktigt att se till att man gör detta i god tid med hänsyn till uppsägningstid som brukar vara 1-2 månader. För att hålla koll brukar jag lägga in en avisering i mobilen till nästa år när det är dags att byta igen.

Det finaste med dessa tjänster, förutom att de snabbt listar de billigaste leverantörerna, är att man kan använda "prova-på"-erbjudanden löpande. Eftersom det finns dussintals leverantörer där ute är det bara att hoppa mellan dem. Jag har varit "ny kund" i mer än 5 år och som det ser ut nu kommer jag kunna fortsätta varva livet ut :)

Just nu såg jag att Fortum var billigast. De har ett litet påslag (inkl elcertifikat) på elkostnaden på 3,29 öre/kWh inkl moms vilket med min årsförbrukning (9400 kWh) blir 309 kr per år samt en årsavgift på 828 kr. Dock ger de just nu en rabatt på 1800 kr (12 x 150 kr) vilket gör att jag betalar 663 kr mindre än produktionskostnaden för elen! De hoppas såklart på att locka många nya kunder som förblir lojala (eller glömska) och faller över på "tillsvidare"-priser. Så länge man har koll och jämför varje år behöver man ju inte drabbas av detta utan kan fortsätta nyttja nya rabatter. Tyvärr är just den här rabatten inte fast utan beroende på beräknad årsförbrukning så man kan inte gå plus på hela räkningen om man bor i en liten lägenhet med låg förbrukning :)

Så gör som jag, lägg en minut, jämför årligen leverantörerna och byt till det billigaste. Varför betala mer för samma sak?

Disclaimer:
Jag är sponsrad av Compricer men har använt tjänsten långt innan dess och hade använt den oavsett.

Annons med bra sparränta:

lördag 20 maj 2017

Högexplosiva pengar


Efter att äntligen hunnit lyssna ikapp på podden #pratapengar hörde jag Nicklas nämna fenomenet "högexplosiva pengar" eller "high powered money" i avsnitt 71. Lyssna gärna på podden, det är väldigt intressanta ämnen de tar upp, på ett lättsamt sätt som passar allt från nybörjare till erfarna investerare. Philip och Nicklas är dessutom riktigt roliga snubbar som är svåra att tröttna på trots alla upprepningar :). Hur som helst, diskussionen handlade om företags operationella hävstång, att den sista 100-lappen är klart mer värd än den första eftersom den första täcker utgifter (löner, lokalhyror, materiel, julfester...) medan den sista är (förhoppningsvis) ren vinst. På ett sätt låter det ganska självklart, men på ett annat sätt är ju en hundralapp alltid en hundralapp.

Detta fick mig att tänka på hur motsvarande funkar i det privatekonomiska. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Vem vill bli miljonär där jag gör räkneexempel på hur mycket hävstång en genomsnittssvensk skulle kunna få på sitt sparande med hyfsat små medel. Läs gärna detta inlägg om du inte redan gjort det! Rent konkret skulle det innebära att öka inkomsterna och samtidigt minska utgifterna. Simpelt va?

Eftersom detta är, enligt mig, den absolut viktigaste faktorn till att bli ekonomiskt oberoende tycker jag att budskapet tål att upprepas. Repetition är all kunskaps moder, right? Efter att alla utgifter är betalda kommer varje hundralapp utöver det bli direkt vinst. Denna hundralapp kan växa både genom ökad inkomst och genom minskade utgifter. Tillsammans med ränta-på-räntaeffekten blir det en trippel hävstång på pengar som förökar sig. Är man dessutom ung och har tiden på sin sida så är det en fråga om när man blir oberoende, inte om.

Låt oss titta på två snabba exempel.

Kalle. 22 år
  • Jobbar heltid, tjänar 19 000 kr / mån brutto
  • Får ut 13 000 kr efter skatt
  • Har utgifter på totalt 12 000 kr
  • Sparar/investerar 1 000 kr varje månad
  • Med 8 % ränta/tillväxt är kapitalet 71 400 kr (varav 60 000 kr insatt) om 5 år, alltså en vinst på 11 400 kr.
Kalle löneförhandlar och får upp sin lön till 22000 kr brutto, alternativt jobbar lite extra eller vid sidan för 3000 kr/mån (eller pantar burkar som miljonär innan 30). Samtidigt tar han lunchlåda på jobbet (1000 kr), cyklar istället för att ta bilen (1000 kr) och städar själv istället för att anlita städhjälp (1000 kr). Han bjuder även hem en kompis på middag istället för att gå ut på restaurang en gång i månaden (500 kr). Så här ser det ut då:
  • Jobbar heltid, tjänar 22 000 kr / mån brutto
  • Får ut 15 000 kr efter skatt
  • Har utgifter på totalt 8 500 kr
  • Sparar/investerar 6 500 kr varje månad
  • Med 8 % ränta/tillväxt är kapitalet 464 000 kr (390 000 kr insatt) om 5 år, alltså en vinst på 74 000 kr.
Kalle har med hjälp av lite extra inkomst, lite extra sparande och investeringar med lågt räknad avkastning 8 % (12 % i genomsnitt på börsen mellan 1990-2013) ökat sin operationella hävstång (sparandet) med 550 %!

Om du som läser detta har ett lågt eller obefintligt sparande idag är det extra kul. Varenda krona du tjänar och sparar ger en procentuellt högre hävstång.

En intressant diskussion jag ofta hör är när man kommer upp i högre löner där man börjar betala statlig skatt (20 % extra skatt för inkomst över 37 675 per månad inkomståret 2017). Ofta kan man känna att det saknas incitament att jobba mer eller att kämpa för en löneförhöjning. Kanske tycker man att det lönar sig mer att kanske gå ner i arbetstid med samma lön. Enligt principen med den operationella hävstången är ändå så att varje extra krona räknas.

Snabbt exempel:

Nisse, 32 år

Jobbar heltid, tjänar 40 000 kr / mån
Får ut 27 200 kr efter skatt
Har utgifter på totalt 20 000 kr
Sparar/investerar 7 200 kr varje månad

Nisse löneförhandlar och får upp lönen med 2000 kr till 42 000 kr / mån. Hälften av löneförhöjningen försvinner tyvärr i skatt men han kan spara 1 000 kr mer varje månad utan att göra något annat. Efter skatt är inkomstökningen måttliga 2,5 % medan den operationella hävstången ökar med 14 %. Räkna alltså inte bara inkomstökningen netto utan hur mycket mer pengar du får på sista raden! Ofta lockas man av att öka sina utgifter när inkomsterna ökar och det bör poängteras att det såklart motverkar den positiva effekten. Just don't do it!

Gör gärna räkneexempel på dig själv på z2036 sparkalkylator. Från din situation idag och var du skulle kunna hamna om du på något sätt tjänade lite mer och samtidigt spenderade lite mindre. Vilka kostnader kan du dra ner på? Utmana dig själv! När du väl kommit igång inser du förmodligen att det är roligare att spara pengarna än att spendera dem!


Annons med bra sparränta:

måndag 8 maj 2017

Tillbaka - reflektion efter 2 månaders frihet

Det har gått ett bra tag nu sedan senaste inlägget! Jag har varit tillbaka i Sverige sedan 10 mars och det tog inte många timmar innan man var tillbaka i ekorrhjulet. Jobb, dagislämning, vinterkläder, tvätt, ställa på bilen, starta bredbandsabonnemang osv. Det ledde ju såklart till att hela familjen blev brakförkylda så därför har jag inte riktigt orkat blogga. Totalt var jag mer eller mindre sjuk i 4 veckor... MEN, nu är det dags att sammanfatta hur det har varit med 2 månaders frihet i Thailand. Detta blir alltså inget inlägg om sparande eller börsen utan hur det var att få känna på en försmak av våra långsiktiga mål: ekonomiskt oberoende och vinterhalvåret på varmare breddgrader.

I förra inlägget nämnde jag alla förberedelser och hur de första två veckorna kändes. Då var allting nytt och fräscht - jag menar, två veckor är som en vanlig semester. Den viktiga frågan som vi ville ha svar på var ju hur det skulle kännas med två månader när nyhetens behag avmattats. Att få någon sorts vardag i Thailand. För det har ju varit vårt långsiktiga mål, två månader eller längre vid varmare breddgrader under vinterhalvåret - varje år. Att möjliggöra sådana resor när föräldradagarna är slut kräver en hel del pusselbitar som måste falla på plats, såsom: ekonomin (det kostar en del), skolan (barnens skolplikt måste lösas på nåt sätt), jobb (tjänstledig alternativt jobba deltid på distans) och såklart att samtidigt hålla fortet hemma (huset, bilen, övrig familj, åtaganden). De tre sistnämnda blir praktiska frågor som får hanteras när det väl blir dags. Då återstår det ekonomiska som också är det mest självklara hindret för gemene man att bara skita i allt och dra.

Så vad kostade kalaset?

Vår tanke är att det hela ska finansieras av passiva inkomster, och för att veta när i framtiden detta upplägg kan bli verklighet varje år har vi följt upp den rent ekonomiska aspekten: Vad kostar det att ta med hela familjen till Thailand i två månader? Under planeringen gjorde vi en budget... förlåt, antagande om vad vi trodde det hela skulle kosta. Jag gillar inte konceptet budget eftersom det det är begränsande och ineffektivt. Istället brukar jag vilja räkna på behov och helt enkelt allokera vad som behövs och inte en krona mer och flytta fritt mellan olika poster (boende, nöjen, mat osv). Om vi hade satt en budget på t.ex. "nöjen" på säg 20 000 kr hade man ju varit lockad att bränna allt oavsett om det kändes nödvändigt eller ej. Ungefär som på de flesta företag och statsbudgeten... Gick lite off topic där, men hur som helst var vårt antagande om totalkostnad på resan 100 000 kr för hela familjen, 2 vuxna och 2 barn (4 och 6 år). Den faktiska kostnaden blev... *drumroll*...

Thailand - totalkostnad för 2 vuxna och 2 barn (4 och 6 år):

  • Vaccin: ca 4000 kr
  • Visum (som råkade bli gratis, räknar resa till ambassad): 250 kr
  • ToR flygplats: 500 kr
  • Reseförsäkring 15 dagar (utöver 45 dagar som ingår i hemförsäkring): 1770 kr
  • Flyg: 22985 kr
  • Boende: 33412 kr
  • Kortköp: 2933 kr
  • Kontanter: 30777 kr
Summa: 96 627 kr

Pretty damn close till vårt antagande, eller vad säger ni?! Eftersom vi inte hade budgeterat betalade vi endast för det som var motiverat, varken mer eller mindre. Vi snålade inte, men vi brände inte en massa pengar heller som man ju kan bli lockad till när man är på semester. 

En fin biverkning av en såpass lång utlandsvistelse är att det samtidigt blev besparingar på fasta kostnader.

Thailand - fasta besparingar på hemmaplan:

  • Bilförsäkring: 486 kr
  • Jojokort: 3316
  • Fordonsskatt: 210 kr 
  • Bredband: 556 kr
  • El/uppvärmning (ca): 900 kr
  • Vatten (ca): 400 kr
Summa: 5868 kr

Om man räknar med besparingarna kostade det oss alltså 90 759 kr att åka iväg till Thailand i två månader. Om vi hade lyckats hyra ut vårt hus (dvs inte haft krav med någon sorts (in)direkt personlig relation) hade det blivit klart billigare då vi hade kunnat räkna minst 11 000 kr netto per månad till reskassan.

Gällande boende tittade vi på billigare alternativ men som ändå hade pool, helst kök/kokvrå samt OK läge (nära strand) då vi inte ville hyra bil men ville ha smidig logistik med småbarn. Vi bokade allt i förväg men såg till att allt var avbokningsbart ifall vi skulle ändra oss på plats. Eftersom denna resa till viss del var "recon" för framtida resor ville vi besöka flera ställen, inte stanna på en plats och då var det mer hotell/lägenheter än hyra hus som var aktuellt. Vi insåg snabbt att det inte direkt är standard med rum/lägenheter som har 4 bäddar. 90% av alla val var dubbelrum. Efterfrågan var nog större än tillgången vilket förmodligen trissade upp priserna en del. Skrev vi in verklig ålder på barnen (4 resp 6 år) föreslogs det hela tiden att "barn under 12 år sover gratis i vuxens säng" och då presenterades såklart billiga dubbelrum överst... Vår tanke om det: Aldrig i livet! :) 4 bäddar ska det vara, och helst separata sovrum. Sömnen är inget man ska kompromissa med och därför fick det kosta mer än vi ursprungligen trodde. Om vi åker på långresa i framtiden blir det nog på månadsbasis och då räknar jag med att nästan kunna halvera boendekostnaden. Det finns finfina villor på typ 180 m2 som man kan hyra för 6 000-7 000 kr i månaden, fast då är det några km inåt land och bil blir ett krav.

Som jag nämnde i förra inlägget finns det en enorm finansiell post i form av skolavgift som skulle tillkomma i framtiden. Den är hyfsat enkel att räkna på, ca 17 500 kr per barn för 2 månader eller 30 000 kr per barn per termin (5 månader) vilket skulle innebära 28 % av hela vistelsens kostnad för 2 månader. Helt klart något att ta i beaktning alltså om man är en barnfamilj som planerar långledigt utomlands.

Så hur var resan då?!

Jodå, tack, det var bra. :)

Long version: eftersom vi inte ville fastna på ett ställe utan reka läget på olika platser och olika boendeformer blev det nästan aldrig att vi stannade mer än 10 dagar på samma boende. Fördelen var såklart att vi aldrig tröttnade på stället. Det hade ju varit ganska hemskt ifall man hade förbetalt ett boende i flera månader och sedan inte gillat platsen eller boendet. Nackdelen var att vi aldrig kände oss riktigt hemma någonstans. Det var liksom lite som att ha 5 st 2-veckorssemestrar på raken. Efter ett tag började vi sakna vissa saker hemifrån. Barnen saknade sina rum, leksaker och kompisar, samt skolan/dagis. Medan vi jobbar tillbringar ju barnen hela dagarna där och gör ofantligt mycket olika saker och aktiveras både fysiskt, mentalt och socialt. Det är svårt att underhålla två kids i två månader... efter ett tag blev de få leksakerna de fick med sig trista, utflykterna blev inte så unika och nya kompisar var inte så lätt som vi hoppades. Om de väl lyckades träffa en kompis på ett ställe efter några dagar så var det ofta att antingen de eller vi skulle vidare. Barn är ju bra på det sättet, att de kan bli kompisar på 2 minuter, men det var helt enkelt svårt för dem att rota sig. Som tur var hade barnen varandra, och såklart var sin iPad...

Vi började resan med stopp en natt i Hua Hin. Vi var osugna på just Hua Hin, vet inte riktigt varför, men det vi hade sett och läst hade inte riktigt imponerat. Eftersom vårt boende i Huay Yang inte var tillgängligt förrän andra dagen passade det ju bra med ett stopp på en dag i Hua Hin. Dels slapp vi stressen att åka buss 40 mil direkt efter en 11-timmars flygresa och dels kunde vi reka stället på plats - kanske blev vi övertygade om att komma tillbaka?

Svaret blev... NEJ. Första intrycket på resan blev total katastrof och vi började ifrågasätta vad vi egentligen hade gett oss in på. Det började med lite småtjafs vid busstationen om en taxi till hotellet. Jag visste att det var max 2 km men med full packning och 2 barn var taxi det enda alternativet. De taxichaffisar som hängde på stället visste såklart detta och såg sin chans att blåsa turisterna, särskilt de med småbarn. Jag ger mig liksom inte så det tog 20 minuter av fruktlöst letande innan jag skamset fick gå tillbaka till första snubben och betala hans överpris, för att åka i en genomrostig pickup med trasiga säten och utan säkerhetsbälten...

Nåja, vi kom i alla fall fram till hotellet som låg mitt i smeten och verkade trevligt. Det hade pool och barnen doppade sig på direkten. Det var ju ganska nice ändå... eller?

Det var dags att äta middag och då måste man ju ta ut pengar, för kort funkar ju knappt någonstans i Thailand. Hittar en automat och stoppar in kortet. BAM! Skärmen blir helt vit, automaten fryser och kortet svalt. Det är alltså vårt Coop-kreditkort som vi laddat med 30 000 kr eftersom de inte har någon uttagsavgift eller valutapåslag. Efter att ha fått hjälp av den otroligt snälla butiksägaren att ringa till banken lyckades de starta om maskinen men kortet var borta. Suck... tur att vi hade fru Maxa Allts extrakort i alla fall! Medan jag tjafsade med banken gick hon till nästa automat för att ta ut pengar så länge. Efter 20 minuter sågs vi igen och då berättar hon att hon inte fick ut några pengar, det stod nåt meddelande på thailändska. Jag tyckte mig minnas vad det var för meddelande och tog kortet och hennes kod och gick iväg och försökte. Fel kod. Hm... måste ha tryckt fel. Skriver in koden igen. BAM! Kortet svalt. Men man har väl 3 försök?! Ja, men tydligen hade fru Maxa Allt också matat in fel kod vid första försöket... så, vi stod där mitt i Hua Hin, sent på kvällen, med hungriga barn och vuxna och inga pengar... stämningen var inte direkt på topp och drömresan började med en timmes bråk om vem som gjort fel innan vi fick enas om att det var ett missförstånd och att vi båda var stressade.

Eftersom vi var väl förberedda (inte som tur var alltså) hade vi 3 kreditkort till att ta av (alla såklart utan årsavgift = #sparadkrona) och på Bank Norwegian kan man faktiskt ta ut pengar utan att betala ränta från dag 1 vilket är ganska unikt. Det kommer på fakturan sen som vilket köp som helst, vilket faktiskt möjliggjort oss att säga upp alla våra debitkort kopplade till lönekonton hos storbankerna. Vi kunde inte nå våra 30 000 kr som nu låg bakom två spärrade Coop-kort, men Bank Norwegian räddade oss under resten av hela resan, även fast vi fick betala valutapåslag och uttagsavgifter.

Efter en smått irriterad middag var vi tillbaka på hotellet igen. Eftersom det var i de gamla fiskarkvarteren i Hua Hin var byggnaden typ "K-märkt" och hade en hel del pittoreska originaldetaljer. Det visade sig att detta innefattade fönster utan glas i barnens rum och 1 cm glipor i väggarna, både ut mot gränden och mot grannarna... det var lite kul i början att höra grannarna kissa och bajsa, det blev mycket fniss med barnen. Men det hela tog en småtrist vändning på natten...

Vid 22-tiden rusar sonen ut och vrålar att någon är på hans rum. Vi flyger såklart ur sängen och kastar oss in i hans rum. Tomt. Det är då vi upptäcker att hans fönster saknar glas och folk som går precis utanför, lite småfulla, såklart hörs som om de hade stått precis intill. Hoppas folk inte springer mer där ute... det är ju vardag. Hoppas...

Nja. Hoppas kan man ju! Det sprang folk där fram till 3-tiden på natten. Vi var trots allt "mitt i smeten". Men det var ändå inte det värsta. Bara minuter efter incidenten med sonens dödsskräck hör vi att grannen ovanför fått hembesök...

"My name is Silvio. You're beautifuuuul. Bella! Bella!" Smack! Fniss, fniss, fniss. "BELLA!" Sen: Humpa humpa, oooh, aaah. Tja, det går väl över på några minuter. Fel.

-"Pappa, vad gör de?"
-"De... brottas. Inget att vara orolig för..."

Låt. Det. Bara. Ta. Slut. Man vill ju inte gå upp och banka på dörren direkt. Kan bli lite otrevlig stämning. Det tar nog slut snart. Snart så... Så låg vi och tänkte men kl 03 fick jag nog och sa till vakten vid receptionen. Han kunde dock 0 ord på engelska men jag fick honom att gå och titta till i alla fall. Äntligen tyst... i 5 minuter. Sen: "Bella! Bella! You're beautifuuuuuul..." Humpa humpa. Silvio, den jäveln, höll på till kl 05. Vårt värsta semesterdygn var därmed ett faktum.

Hua Hin må ha trevliga egenskaper, men det kommer vi aldrig få veta. Aldrig mer Hua Hin. Ever.

Egentligen skulle vi ta tåget ner till Huay Yang, främst för att det hade kostat oss 50 kr men även för själva äventyret. Sonen är fullkomligt tokig i tåg och det hade kunnat bli en kul upplevelse. Tyvärr så hade det regnat fruktansvärt mycket de senaste veckorna, de värsta regnen på 40 år, och järnvägar, vägar och broar hade spolats bort. Tågen var helt inställda, men vägarna hade militären precis lyckats åtgärda med provisoriska broar och vattenpumpar, så vi lyckades ta oss ner till vår nästa destination med taxi. Det kostade 500 kr men det fick det vara värt. Det blev faktiskt en väldigt bekväm resa och vi kunde kompensera lite av sömnbristen från natten.

Huay Yang - It's a jungle out there.

Huay Yang är en liten fiskarby med ca 5 000 invånare, varav nästan 1 000 svenskar. Det dröjde inte ens ett dygn innan vi blev star struck av Kjell Bergqvist, Babsan och Anders Lundin. De har definitivt hittat sitt smultronställe! De flesta kommer hit för lugnet, här råder ingen trängsel, hit når inga charterresor. Det finns en hel del enklare restauranger men inte så mycket mer. Söker man fest, shopping och äventyr ska man nog titta någon annanstans (Hua Hin?). Vi blev varse redan första kvällen att detta var en väldigt utspridd by, ungefär 2x5 km. Närmaste affär var nästan 2 km bort och alla (verkligen alla) hade hyrt en moppe eller saleng, moppe med sidovagn. Grannarna var supertrevliga och efter "hej" erbjöd de direkt att skjutsa oss till närmaste affär så vi kunde fixa förnödenheter. Därefter gick jag till grannrestaurangen och bad om tips om att hyra saleng, och vips erbjöds jag skjuts till uthyraren utan att ha spenderat en Baht hos dem. Väldigt skön stämning alltså!

Här mötte vi upp en kompis med familj från Sverige i en vecka och delade på en beachfront villa och hade egen pool och jacuzzi. Stranden var väldigt fin och framför allt så var det ingen trängsel. Man kunde definitivt vara själv om man ville och inte ha någon som stör på flera hundra meter. Skönt!

Med våra salenger körde vi runt och utforskade stället. Vi planerade en utflykt till vattenfallen vid bergen mot Burma. Tanken var att vi skulle ta moppen genom en viadukt under motorvägen men dessvärre var den översvämmad. Vad gör vi nu? Jo, when in Thailand... vi följde strömmen och hamnade i servicefilen på motorvägen, mot trafiken i 500 m till vi kunde göra en u-sväng, och sedan köra 500 m mot trafiken åt andra hållet tills vi kom på rätt avfart. Wow, vilken upplevelse! Här kan man verkligen påstå att resan var målet, särskilt eftersom vattenfallet var visade sig vara stängt när vi väl kom fram. Som tur var kunde vi göra ett nytt försök dagen efter och se vattenfallen.

Nackdelen med att bo i en liten by är att antalet aktiviteter är något begränsat. Visst kunde man åka på heldagsutflykter till t.ex. Hua Hin (13 mil), men det fanns inte mycket att se inom 5 mils radie. Stannar man i månader får man helt enkelt göra längre utflykter och kanske övernatta några dagar någon annanstans. Vi skulle egentligen åka vidare till Khao Lak efter 10 dagar men eftersom väderleksrapporten spådde regn varje dag de kommande 10 dagarna bestämde vi oss för att avboka boendet där och hitta ett nytt hus i Huay Yang och stanna 10 dagar till. Som semester kändes totalt 3 veckor här precis lagom.

Bra täckning även på landet!

Som jag nämnde i början finns det vissa saker man bör tänka på om man stannar längre. Det absolut viktigaste är väl det sociala, att man bor någonstans där andra likasinnade bor en längre tid så man lär känna nya människor, både för vuxna och barn. Det andra är att man hittar någon sorts sysselsättning, särskilt på dagtid om barnen är i skolan. Några veckor utan att ha något att göra kändes soft, men sen då? Här får vi fundera på ifall man kanske kan fixa eget företag eller kanske jobba på distans med något roligt. Kanske bli trader? En sista grej som jag personligen verkligen saknade var min dator. Jag är en sån som inte gillar laptops och surfplattor utan vill ha min gamingdator med stor skärm, tangentbord och mus. En stor TV hade också varit trevligt. Det kan man kanske leta efter när man väljer boendet då det knappast går att släpa med från Sverige. Alternativt köpa på plats och sälja när man åker, vilket också kan bli bökigt. Att få med sig sin dator på 20 kg känns inte heller så realistiskt, men det finns numera fullprestandadatorer i mikroformat så en sådan hade man kanske kunnat klämma ner i bagaget. Detta är ju ytterst personligt men jag är säker på att det finns fler nördar där ute som suktar efter friheten... :)

Nåja, vi åkte ju till fler ställen också! Nästa ställe på tur var Kata Beach på Phuket, ett välkänt mål för många svenskar. Tanken från början var att ta tåget hit, men efter lite närmare efterforskning skulle det kräva tågbyte 2 gånger och en restid på mer än 10 timmar, samt att släpa familj och bagage till och från stationerna. Här tog vi ett, för familjen Maxa Allt, ovanligt bekvämlighetsbeslut och chartrade en egen minibuss. Det var en resa på nästan 9 timmar och kostade oss 1 800 kr, men vi blev körda från dörr till dörr, kunde sova i bussen osv. Förmodligen ofantligt mer bekvämt om än mindre äventyrligt än en tågresa.

Första intrycket av Kata Beach: kaos-chock!

Kata Beach.

Jämfört med Huay Yang var detta rena vilda västern. Trängseln var total och trafiken var helt galen. Vi bodde på andra sidan huvudgatan och behövde korsa den för att komma till stranden. Det finns inga övergångsställen, trafikljus eller ens trottoarer. Att korsa vägen med två småbarn var minst sagt besvärligt. För att slippa detta fångade jag en tuk-tuk och frågade vad han skulle ha för att köra oss 800 m till stranden. 200 Baht (50 kr)! Alltså som typ 3 luncher. Helvete vilket ocker tänkte jag, och erbjöd 100 som var ett mer humant överpris. Snubben bara vände sig om och rivstartade därifrån. WTF! Efter några försök till blev jag medveten om tuk-tuk-kartellen. Alla förare samarbetar och det går helt enkelt inte att pruta. De vet att de rika, feta turisterna har råd. Efter lite googling visar det sig att Phukets kommun accepterar dessa priser som "högsta taxa" men att man såklart kan pruta. Förutom att det inte gick att pruta... så vårt planerade tuk-tukande överallt slutade istället i många promenader, ibland med livet som insats. Inte fan kommer jag stödja kartellen, aldrig!

Fin utsikt över Kata Noi, Kata Beach och Karon Beach längst bort.

I Kata Beach kan vi konstatera att stranden var av toppkvalitet, och det fanns en hel del restauranger och shopping. Men på något sätt kändes det inte som charterbolagens annonserade "barnparadis". Som nämnt var trafiken ett enda kaos och trängseln med tusentals ryssar på stranden var ett faktum. Som semesterställe var detta "OK", men förmodligen inget vi skulle återvända till, och definitivt inte mer än 2 veckor. Efter 10 dagar gav vi oss vidare norrut på Phuket till Kamala Beach.

Kamala beach.

I Kamala hade vi hyrt ett eget hus med pool. Det fanns en annan lägenhet på tomten men som tur var var den inte uthyrd vilket gjorde att vi hade poolen för oss själva. NAJS. Här var det mycket lugnare, men fortfarande mer liv än Huay Yang. Stranden var fin, men inte riktigt i samma klass som Kata Beach. Det var i alla fall inte i närheten så trångt så vi var ändå mer nöjda. Här kunde vi slappna av och bara ta det lugnt. Vi hade valt ett boende en bit ifrån staden och stranden med planen att åka mer tuk-tuk, men kartellen var väletablerad även här så det blev många promenader och inte så mycket häng i stan som vi tänkt. Men det funkade bra, vi valde stället för lugnet och sparade utflykterna och aktiviteterna till nästa ställe, där vi visste att det skulle finnas ett stort utbud. Efter 10 dagars slappande chartrade vi ännu en minibuss och begav oss till Ao Nang i Krabi, en av våra gamla favoriter från vår smekmånad för 8 år sen.

Railay beach utanför Ao Nang.

Här var det lite mer liv, många bra restauranger och en del barer. Efter tidigare erfarenheter i Phuket blev vi oproportionerligt glada av att få se trottoarer på gatorna. Äntligen kunde vi strosa omkring i lugn och ro utan rädsla för liv och rem. Detta är min favoritbas för utflykter i närområdet. Härifrån kan man ta sig till några av de finaste öarna och stränderna i Asien på mindre än 20 minuter med båt. Det kostade familjen 600 Baht (150 kr) för att åka till närmaste strand tur och retur.

Kajak i mangroveskogen.

Man kan även ta utflykter på inlandet i djungeln där det finns underbara vattenfall, varma källor, forsränning, elefantridning och kajak i mangrovedjungel. Det sistnämnda var faktiskt min favoritutflykt på hela resan. Vi hyrde två kajaker och paddlade med var sin unge, tillsammans med en guide, ut i djungeln där träden hängde över oss och där vi såg apor, krabbor och varaner. Sjukt häftigt!

Phra Nang utanför Ao Nang, en av sydostasiens vackraste stränder.

Vi gjorde i princip utflykter nästan varje dag vilket kändes ganska intensivt men väldigt kul. En halvdagsutflykt med transport och guide kostar ca 500 kr för hela familjen (efter prutande) vilket känns väldigt överkomligt, även för en snåljåp som mig. Så även om man stannar länge finns det saker att hitta på i flera månader samtidigt som man kan hitta lugnet mellan aktiviteterna, vilket är väldigt positivt. Vi kan konstatera att vi fortfarande verkligen gillar Ao Nang. Det slutade som en av våra favoriter på resan och vi kan definitivt tänka oss att komma tillbaka i minst en månad. På längre sikt tror vi dock att Huay Yang är bättre, alternativt en kombination typ en månad här och 3 månader där. Frågan är om det ens skulle vara möjligt då det inte finns någon svensk skola i området vad vi vet.

Klongdao beach på Koh Lanta.

Efter Ao Nang tillbringade vi sista veckan på Koh Lanta vilket låg ca 90 minuters bilfärd från Ao Nang. Koh Lanta är känt som "svenskön" och inte oväntat är de flesta turisterna här svenskar. Extra intressant för oss är att det även finns en svensk skola här. Man kan konstatera att likheterna med Huay Yang är många, lugnt med fina stränder och god mat, men några skillnader. Koh Lanta är mycket mer exploaterat än Huay Yang. Här finns charterhotellen på rad längs stränderna. Men även fast det finns mycket folk och många hotell kändes det aldrig trångt eftersom eftersom stränderna är många och ofta långa. Det finns nog mer att göra här än i Huay Yang, men vår slutsats är nog att det är mindre "turistigt" och mer genuint i Huay Yang, så det hade nog varit vårt val i framtiden för en längre vistelse. Eftersom detta var sista veckan på resan kan vi erkänna att vi var lite mätta på thaimat och bad och strand och en viss mån av hemlängtan hade faktiskt rotat sig hos oss alla, så vårt intryck kanske inte var helt rättvist.

Vill vi göra fler långresor, är det värt att spara som en galning?

Vårt sammanfattade intryck var att det kändes riktigt trevligt och lyxigt att vara iväg i hela 2 månader från den blöta, svenska vintern. Att aldrig frysa, stressa med dagislämning och hämtning, pendla... det var saker som direkt gav effekt för allas vår mentala hälsa. Hade vi ens velat göra nåt liknande igen? Absolut! Eftersom denna resa var lite av ett experiment och "recon" har vi såklart dragit lärdomar och för framtida resor hade vi format lite annorlunda. Här är några av de lärdomar, beslut och problem vi hade tagit i beaktning vid en framtida längre resa:
  1. Besöka en, kanske 2 lugnare platser såsom Huay Yang och Koh Lanta med svensk skola på plats.
  2. Boende minst en månad i taget på varje ställe, i hus eller lägenhet med ett bra kök. Helst hus med pool och fiberuppkoppling. Längre vistelser på samma ställe bör göra det lättare att lära känna nytt folk, både för oss och barnen.
  3. Hyra bil skulle vara ett måste, fixa internationellt körkort i förväg. Vi kommer inte att betala dubbla hyran för boende på stranden och bil är bra om man ska storhandla, åka till närmaste större stad osv. Inte fan blir det mer tuk-tuk...
  4. Försöka få med fler personliga prylar, såsom leksaker, dator, laptop. Kanske med någon fraktfirma eller bara betala för en extra resväska. Hyr vi bil blir det ju inte så jobbigt att släpa på bagaget.
  5. Försöka hitta ett sidoprojekt som man kan pyssla med när man tröttnat på stranden och Mai Tais. Det hade varit riktigt nice om man hade kunnat få en deal med nuvarande jobb om att jobba 50 % på distans. Kanske till och med är lättare än att få tjänstledigt i 4 månader? Annars, något sorts eget företag, eller varför inte bli trader som jag nämnde ovan?
  6. Undersöka möjligheten att få skolpengen med sig. Det är tydligen väldigt svårt men inte omöjligt. Det hade klart underlättat att spara 60 000 kr i skolavgift per resa.
  7. Kanske bjuda ner någon kompisfamilj att besöka oss ett par veckor? Det var kul att dela hus med en vän med familj och det hade varit ännu roligare efter att ha varit iväg ett par månader, att höra skvaller hemifrån osv.
  8. Våra föräldrar börjar bli till åren, särskilt mina som är 70+. Vi har ingen jättestor familj som kan ta hand om dem så det kan bli lite fel att åka om de skulle bli sjuka eller värre. Det finns inte så mycket att göra åt detta, men samtidigt är det vårt största orosmoln inför framtida resor som vi måste ha i åtanke.

Hur långt har vi kvar till detta kan bli verklighet varje år?

Som jag redovisat ovan kostade 2 månader i Thailand ungefär 91 000 kr netto för hela familjen. Med lite överslagsräkning tänker jag att vi klarar 4 månader på 200 000 kr (inkl den saftiga skolavgiften). Tanken är, om vi bestämmer oss för att det är vad vi vill göra, att det ska bekostas med passiv inkomst, dvs utdelningar. Målet för 2017 är att inkassera 54 000 kr i utdelningar. Enligt den fina grafen jag producerat med Stefan Thelenius eminenta sparkalkylator skulle vi kunna vara i mål med 200 000 kr i årliga passiva inkomster redan år 2024, eller kanske redan 2022 om vi från och med då slutar sätta in till pengamaskinen (vilket inte är troligt). Det betyder dock inte att vi hoppar på tåget så fort som möjligt, utan vi får känna efter igen då. Vi vill ju att pengamaskinen ska fortsätta växa och återinvesterade utdelningar är en av de viktigaste ingredienserna samt såklart löpande insättningar. Att spendera alla utdelningar på att leva livet på vinterhalvåret kanske bromsar in resan till total ekonomisk frihet för mycket.

Det är egentligen helt otroligt med tanke på att vi började med vår pengamaskin med -240 000 kr i nettoförmögenhet år 2012 (ej räknat bolån och husets värde eller CSN, endast 300 000 kr i lån till kontantinsats, 40 000 kr billån och 80 000 kr i finansiella tillgångar) och med badass-sparande och aktier så sent som 2015 (då vi ungefär nått en nettoförmögenhet på ±0 kr) . Redan efter 5 år är vi halvvägs till att ha gått från skuldsatta till att kunna spendera 4 månader utomlands - varje år, resten av våra liv. Vi har alltså inte ärvt några pengar eller fått nåt gratis, utan vi har jobbat hårt (visserligen med bra löner men en bra bit under 50 000 kr/mån), inte gått ner i arbetstid när barnen kom och sparat hårt men samtidigt inte känt oss snåla. Resultaten är såklart väldigt motiverande för mig att fortsätta, såpass att jag bloggar om det och kanske till och med inspirera någon annan där ute.

Nu är det alltså bara en tidsfråga för oss. Nån mer som blir sugen? Kommentera gärna om ni har frågor eller funderingar!


Annons med bra sparränta: