Sparsamhet vs värdighet

Härom dagen, när jag väntade på grönt ljus vid övergångsstället såg mina hökögon en hundralapp som låg i en gatubrunn. Fråga mig inte varför jag tittade ner i brunnen. Eller tja, gör det då.

Jag kanske är lite konstig, men ibland får jag för mig att bara scanna gatan efter tappade pengar. Typ att om jag ger mig fan på att hitta något, så kommer jag förmodligen kunna göra det. Det har faktiskt hänt en gång att jag bestämde mig för att hitta pengar och 2 minuter senare hittar 200 kr vid vägkanten. Detta har inspirerat mig att fortsätta, även om jag inte lyckats så bra sedan dess... förutom den gången då jag råkade ställa mig rakt på en $100-sedel i San Fransisco, också det vid ett övergångsställe.

Alltså tittade jag lite av en ryggmärgsreflex ner och såg Hundringen, med den blänkande silverremsan, ett mjukt skimmer som en av en religiös uppenbarelse.

Tankarna börjar ju såklart flöda; hur får jag upp den? Jag pallar nog inte lyfta hela brunnsgallret. Jag beräknade att den låg ca 20-25 cm ner. Kanske ta två pinnar och plocka? Då uppenbarade sig genast ett par problem; hur pinsamt blir det om jag börjar gräva i en gatubrunn precis vid en av stans mest trafikerade korsningar? Hur ska jag hitta två pinnar att pilla ut hundralappen med, mitt i stan? Hur sen blir jag till jobbet på grund av projektet?

Jag tog ett snabbt beslut att fortsätta vidare till jobbet. På första morgonmötet snackade jag med en kollega och berättade om vad som hänt. Vi skrattade lite åt det och kom fram till att det nog hade varit bäst att bara använda två pinnar som en tång. Men så kom kommentaren: "Men hur värdigt hade det varit då?" Vi skrattade igen, och så gick jag. Sen började jag fundera på det. Det här med värdighet.

Jag har följt bloggarkollegan miljonär innan 30 ett tag och ett par av mina favoritinlägg är när han skiter på föreningens toalett och hämtar pant från soprummet. Dessa två företeelser drar frågan till sin spets; är agerandet värdigt? Ju mer jag funderade på det desto fler frågor dök det upp. OK, det är nog inte värdigt, MEN... varför ska det vara värdigt? Vad händer om man blir påkommen? Är det OK om man inte blir påkommen? Var går gränsen? Plocka upp en hundring ur brunnen? Om det hade varit en tusenlapp? 10 000 kr? Vem bestämmer definitionen av värdighet? Vem gäller den, har man olika förväntningar på olika sociala grupper? Och så vidare...

För min del har min syn och agerande utvecklats en hel del under de senare åren. Till en början var jag fattig student, där det varit socialt accepterat "OK" att äta nudlar, klä sig billigt och dricka fulöl. Det har sedan utvecklats till att ha jobb, och då ville jag verkligen vill visa omvärlden: Snygga kläder, äta ute, de senaste prylarna. Några år senare fick jag ett "bra" jobb. Ekonomin tog fart, jag köpte en snygg (visserligen begagnad) bil, flyttade till en flådig lägenhet, åt gruyere och oxfile nästan varje vecka, drack amarone och gick på restaurang varannan vecka, brände 500 spänn på Black Jack varje utekväll. High life! Varför? Because I can!

Sen fick jag barn, och då hann jag inte dra nytta av alla prylarna eller gå på restaurang eller utekvällar så ofta. Det var fullt upp helt enkelt. När småbarnsåren lugnat sig något och man började få lite tid till aktiviteter igen kom jag på att jag egentligen inte saknade allt det där lyxiga som kostade en massa. Dessutom var det trots allt inte så hälsosamt med all onyttig mat och alkohol. Det fanns liksom inte längre tid att ligga bakis en hel söndag och kolla på Stargate SG-1 med pizza i sängen. Detta ledde till att jag kunde öka sparkvoten och bana väg för att nå en av mina äldsta drömmar, att leva på passiva inkomster genom en pengamaskin. Därav följde också en bieffekt, eller kanske hävstång, att jag kunde gå ner de där 10 extrakilona jag kämpat med hela livet. Ett par år senare startade jag bloggen och skruvade upp nivån några steg och nu är vi alltså här. Dessa år har gett mig en viss mognad, en frihet att vara mig själv och inte alltid pressas av behovet att bevisa eller förklara mig. Numera är det ofta att jag känner att jag skiter i vad folk tycker och tänker. Vem bryr sig? Så jag har jeans och T-shirt på mig på jobbet, so what? Ibland kommer en kund på besök, då tar jag på mig skjorta. Sverige är (lyckligtvis) väldigt avslappnat jämfört med utomlands, men när det verkligen behövs anpassar jag mig.

Så åter till ämnet. Var drar man gränsen för vad som är socialt accepterat eller värdigt, och vem bestämmer det? Mitt svar blir: jag bryr mig inte!

Som jag skrev ovan har det varit en mognadprocess för mig, att ha gått från osäker omogen snorunge till gift tvåbarnspappa med hus, bil, jobb och några gråa strån i skäggstubben. Jag behöver inte bevisa något för någon. Utom kanske på jobbet, men då är det ett strategiskt spel snarare än jag som person. Eftersom jag är medveten om att jag inte kommer att kunna ändra spelreglerna där är det lättare att bara spela med. If you can't beat them, join them.

Så, när någon tycker att jag är snål som fan för att jag inte vill betala 34 kr för en kaffe när jag kan få en gratis på jobbet tvärs över gatan. Att jag är pinsam för att jag har lunchlåda. Att jag är en "bum" för att jag passar på att kolla metallåtervinningen efter pantburkar när jag slänger soporna. Att jag är fattig för att jag inte drar på restaurang. Att jag är modemässigt missanpassad för att jag inte har de fetaste märkeskläderna. Att jag inte agerar eller ser ut efter den sociala status någon kanske anser mig ha? Att jag agerar ovärdigt om jag hade fått för mig att gräva i gatubrunnen för Hundringen. Till er säger jag: I don't give a fuck! Om 15 år, när jag 52 år gammal går i pension med total frihet får jag väl se om jag skäms för allt där "snåla", "pinsamma" och "ovärdiga" jag gjort, när jag sitter på beachen i Thailand med en Mai Tai i vardera hand...

Och det får bli mitt budskap till er läsare. Bry dig inte om vad alla andra tycker om dig. Om du blir ifrågasatt; vad vet de om dig, egentligen? Dina mål? Din bakgrund? Dina värderingar? Dina motiv att agera som du gör? Våga gå din egen väg, sticka ut, vara som du vill och göra vad du känner för för att uppnå just dina drömmar eller mål. Istället för att försvara dig eller bevisa något, fundera istället på varför de omkring dig inte stöttar dig oavsett. Vill de kanske placera sig själva på en piedestal på den sociala rankingen (och därmed dig under dem)? Kanske finns det någon annan därute som lyfter dig mot dina mål? Låt ingen sänka dig. Se till att de omkring dig tillför energi snarare än tar från dig. Och inte minst, var sån mot andra, som du vill att andra ska vara mot dig.


Annons med bra sparränta: