Sparsamhet vs värdighet

Härom dagen, när jag väntade på grönt ljus vid övergångsstället såg mina hökögon en hundralapp som låg i en gatubrunn. Fråga mig inte varför jag tittade ner i brunnen. Eller tja, gör det då.

Jag kanske är lite konstig, men ibland får jag för mig att bara scanna gatan efter tappade pengar. Typ att om jag ger mig fan på att hitta något, så kommer jag förmodligen kunna göra det. Det har faktiskt hänt en gång att jag bestämde mig för att hitta pengar och 2 minuter senare hittar 200 kr vid vägkanten. Detta har inspirerat mig att fortsätta, även om jag inte lyckats så bra sedan dess... förutom den gången då jag råkade ställa mig rakt på en $100-sedel i San Fransisco, också det vid ett övergångsställe.

Alltså tittade jag lite av en ryggmärgsreflex ner och såg Hundringen, med den blänkande silverremsan, ett mjukt skimmer som en av en religiös uppenbarelse.

Tankarna börjar ju såklart flöda; hur får jag upp den? Jag pallar nog inte lyfta hela brunnsgallret. Jag beräknade att den låg ca 20-25 cm ner. Kanske ta två pinnar och plocka? Då uppenbarade sig genast ett par problem; hur pinsamt blir det om jag börjar gräva i en gatubrunn precis vid en av stans mest trafikerade korsningar? Hur ska jag hitta två pinnar att pilla ut hundralappen med, mitt i stan? Hur sen blir jag till jobbet på grund av projektet?

Jag tog ett snabbt beslut att fortsätta vidare till jobbet. På första morgonmötet snackade jag med en kollega och berättade om vad som hänt. Vi skrattade lite åt det och kom fram till att det nog hade varit bäst att bara använda två pinnar som en tång. Men så kom kommentaren: "Men hur värdigt hade det varit då?" Vi skrattade igen, och så gick jag. Sen började jag fundera på det. Det här med värdighet.

Jag har följt bloggarkollegan miljonär innan 30 ett tag och ett par av mina favoritinlägg är när han skiter på föreningens toalett och hämtar pant från soprummet. Dessa två företeelser drar frågan till sin spets; är agerandet värdigt? Ju mer jag funderade på det desto fler frågor dök det upp. OK, det är nog inte värdigt, MEN... varför ska det vara värdigt? Vad händer om man blir påkommen? Är det OK om man inte blir påkommen? Var går gränsen? Plocka upp en hundring ur brunnen? Om det hade varit en tusenlapp? 10 000 kr? Vem bestämmer definitionen av värdighet? Vem gäller den, har man olika förväntningar på olika sociala grupper? Och så vidare...

För min del har min syn och agerande utvecklats en hel del under de senare åren. Till en början var jag fattig student, där det varit socialt accepterat "OK" att äta nudlar, klä sig billigt och dricka fulöl. Det har sedan utvecklats till att ha jobb, och då ville jag verkligen vill visa omvärlden: Snygga kläder, äta ute, de senaste prylarna. Några år senare fick jag ett "bra" jobb. Ekonomin tog fart, jag köpte en snygg (visserligen begagnad) bil, flyttade till en flådig lägenhet, åt gruyere och oxfile nästan varje vecka, drack amarone och gick på restaurang varannan vecka, brände 500 spänn på Black Jack varje utekväll. High life! Varför? Because I can!

Sen fick jag barn, och då hann jag inte dra nytta av alla prylarna eller gå på restaurang eller utekvällar så ofta. Det var fullt upp helt enkelt. När småbarnsåren lugnat sig något och man började få lite tid till aktiviteter igen kom jag på att jag egentligen inte saknade allt det där lyxiga som kostade en massa. Dessutom var det trots allt inte så hälsosamt med all onyttig mat och alkohol. Det fanns liksom inte längre tid att ligga bakis en hel söndag och kolla på Stargate SG-1 med pizza i sängen. Detta ledde till att jag kunde öka sparkvoten och bana väg för att nå en av mina äldsta drömmar, att leva på passiva inkomster genom en pengamaskin. Därav följde också en bieffekt, eller kanske hävstång, att jag kunde gå ner de där 10 extrakilona jag kämpat med hela livet. Ett par år senare startade jag bloggen och skruvade upp nivån några steg och nu är vi alltså här. Dessa år har gett mig en viss mognad, en frihet att vara mig själv och inte alltid pressas av behovet att bevisa eller förklara mig. Numera är det ofta att jag känner att jag skiter i vad folk tycker och tänker. Vem bryr sig? Så jag har jeans och T-shirt på mig på jobbet, so what? Ibland kommer en kund på besök, då tar jag på mig skjorta. Sverige är (lyckligtvis) väldigt avslappnat jämfört med utomlands, men när det verkligen behövs anpassar jag mig.

Så åter till ämnet. Var drar man gränsen för vad som är socialt accepterat eller värdigt, och vem bestämmer det? Mitt svar blir: jag bryr mig inte!

Som jag skrev ovan har det varit en mognadprocess för mig, att ha gått från osäker omogen snorunge till gift tvåbarnspappa med hus, bil, jobb och några gråa strån i skäggstubben. Jag behöver inte bevisa något för någon. Utom kanske på jobbet, men då är det ett strategiskt spel snarare än jag som person. Eftersom jag är medveten om att jag inte kommer att kunna ändra spelreglerna där är det lättare att bara spela med. If you can't beat them, join them.

Så, när någon tycker att jag är snål som fan för att jag inte vill betala 34 kr för en kaffe när jag kan få en gratis på jobbet tvärs över gatan. Att jag är pinsam för att jag har lunchlåda. Att jag är en "bum" för att jag passar på att kolla metallåtervinningen efter pantburkar när jag slänger soporna. Att jag är fattig för att jag inte drar på restaurang. Att jag är modemässigt missanpassad för att jag inte har de fetaste märkeskläderna. Att jag inte agerar eller ser ut efter den sociala status någon kanske anser mig ha? Att jag agerar ovärdigt om jag hade fått för mig att gräva i gatubrunnen för Hundringen. Till er säger jag: I don't give a fuck! Om 15 år, när jag 52 år gammal går i pension med total frihet får jag väl se om jag skäms för allt där "snåla", "pinsamma" och "ovärdiga" jag gjort, när jag sitter på beachen i Thailand med en Mai Tai i vardera hand...

Och det får bli mitt budskap till er läsare. Bry dig inte om vad alla andra tycker om dig. Om du blir ifrågasatt; vad vet de om dig, egentligen? Dina mål? Din bakgrund? Dina värderingar? Dina motiv att agera som du gör? Våga gå din egen väg, sticka ut, vara som du vill och göra vad du känner för för att uppnå just dina drömmar eller mål. Istället för att försvara dig eller bevisa något, fundera istället på varför de omkring dig inte stöttar dig oavsett. Vill de kanske placera sig själva på en piedestal på den sociala rankingen (och därmed dig under dem)? Kanske finns det någon annan därute som lyfter dig mot dina mål? Låt ingen sänka dig. Se till att de omkring dig tillför energi snarare än tar från dig. Och inte minst, var sån mot andra, som du vill att andra ska vara mot dig.


Annons med bra sparränta:

Fru Maxa Allt om sparförhållandet

Hej alla, 

Det är jag som är Fru Maxa Allt. Har ombetts, eller föreslagit själv, minns inte längre :) att göra gästinlägg här på bloggen! Jag tänkte skriva några inlägg om den mjukare sidan av vår lilla familjs Maxa Allt strategi. Herr Maxa Allt berättar ju regelbundet om hur det går för vår ekonomi, men hur lever vi egentligen och vad offrar vi för att kunna ha sparkvoter på runt hälften av vår inkomst trots hus och två barn?

Det finns vissa saker som växer fram när man lever ihop, man skapar sig en viss gemensam livsstil. Det är grundläggande för att kunna leva tillsammans tror jag. Herr Maxa Allt och jag har levt ihop i över 10 år. På många sätt var vi oerhört olika när vi träffades men på en punkt väldigt lika. Vi kom båda från familjer där pengar inte fanns i överflöd. Jag kommer inte att gå in på mer detaljer kring detta, det är ett helt eget kapitel om vilka effekter det haft på oss – en helt annan blogg. Så det är viktigt att förstå att vi tycker att det är avgörande inte bara för vår egen skull utan även för att kunna ge våra barn allt det där som en ekonomisk trygghet medför för ett barn och en ung vuxen som vi själva aldrig haft. Så vi har alltid haft en gemensam syn på sparande, det är helt enkelt något man gör och prioriterar. Samtidigt så vill vi inte kompromissa och leva snålt eller leva sämre som ni vet. Vi vill kunna lägga pengar på det som är viktigt, som vi tycker att vi får ut ett värde av att lägga pengar på. Inte snåla för snålandets skull. Göra aktiva val helt enkelt. 

Men för att återvända till vårt liv idag då. Vad offrar vi för att kunna spara alla dessa pengar? Det finns vissa saker som vi väljer att inte lägga pengar på, där inte alla tänker likadant.

Den första punkten som dyker upp i mitt huvud är – vi går aldrig på stan. Vi går relativt sällan på stan efter jobbet för att after-worka med vänner, vi går i princip aldrig på stan på helgen och äter lunch och småshoppar, vi har helt enkelt inte det som intresse. Det har hänt att jag fått ett par timmar för mig själv, bestämt mig för att gå på stan men det slutar med att jag går hem istället för jag vet inte var jag ska börja. Jag gillar det helt enkelt inte. Det sparar vi mycket pengar på. Vad gör vi istället? Vi tar med matlåda till jobbet, träffar vänner hemma och lagar middag eller fikar.

På helgerna aktiverar vi oss med billiga nöjen så som att åka ut i naturområden, åka till lekplatser och ha med oss fika. Vi kan välja något som barnen gillar och betalar inte mer än nödvändigt. Många av våra vänner tycker att det är trevligt att umgås på detta sätt, speciellt småbarnsföräldrar uppskattar att slippa sitta på café utan istället kan släppa ungarna lösa. Det är alltså inget vi saknar heller. En effekt av att aldrig gå på stan är att vi inte köper saker som inte är absolut nödvändigt. Det gör att jag offrar att inte hitta den där härliga dekorationen jag saknar i fönstret, eller den där urgulliga skjortan till sonen, eller de där fina skorna till mig själv. Såna där saker som bara dyker upp. Alltså blir det alltid akut de gånger vi faktiskt behöver något och vi får ut och stressa i butiker i sista stund, vilket vi båda intensivt hatar. Väl där tycker vi att allting är för dyrt och inte sällan kompromissar vi och får med oss något mellanting hem som vi sen inte är nöjda med ändå. 

Den andra punkten som jag vill nämna är begagnat-marknaden. Barn behöver mycket kläder och grejer. Senast idag hämtade jag sonen med byxor där båda knäna på byxorna pryddes av stora hål. Vi är oerhört aktiva i att köpa begagnat – kläder, skor, böcker, tidningar, leksaker, möbler, prylar. Vi bor i ett typiskt mellanklassamhälle där folk mest vill bli av med sina saker och säljer dem billigt. Vi har sparat jättemycket pengar på att köpa begagnade vinterkläder av bra märken till barnen, slit-och-släng dagiskläder, sparkcyklar, porslin, böcker, tidningar osv. via nätet. Det är inte helt ovanligt att vi köper in ett set begagnade vinterkläder och säljer igen året efter för nästan samma peng. Och så säljer vi självklart av våra egna saker. Det är otroligt vad folk köper grejer om priset är rätt. Jag älskar det här kretsloppet! Det är bra för ekonomin, för miljön och för det sociala livet att småsnacka med grannarna. 

Här är det kanske lätt att tro att vi och våra barn går i trasor. Men så är det såklart inte. Man måste lägga lite tid på att hitta guldkornen naturligtvis. Efter ett par försök har vi lärt oss vem som säljer bra grejer billigt och vem som försöker prångla ut skräp. Som sagt, det man inte lägger i pengar på nya saker får man lägga i tid på att hitta bra begagnat. Våra barn har alltid märkesoveraller och skor. Det kompromissar vi inte med. Det ska vara funktionellt så att barnen mår bra och kan leka ute som de vill. Men sen om jag får byta ut hällorna under foten eller det finns fläckar på knäna spelar ingen roll. 

Den tredje punkten jag tänkte skriva om i detta inlägg är transport. Vi åker kollektivt så mycket vi kan. Den här punkten är svår, här kämpar i alla fall jag fortfarande med ett behov av bekvämlighet och tidsbesparing som bara bilen kan ge. Herr Maxa Allt och jag har haft många diskussioner kring att transportera oss till jobbet, framförallt nu när vi har barn på dagis som behövs hämtas även om det är signalfel och alla tåg står stilla. För ett par år sen hatade jag kollektivtrafik intensivt. Jag tyckte att folk luktade illa, betedde sig illa och ville inte för mitt liv sitta inklämd bland dessa i nästan två timmar per dag. För att inte tala om hur mycket jag hatade att passa tågtider. Att bli 40 minuter sen om man missade tåget, istället för den enda minut man var sen när man kunde ta bilen. Jag har till stor del fått ge mig på den här punkten. Jag har gått med på att de pengarna i nuläget är mer värda på vårt bankkonto där de jobbar för oss, istället för att de bränns upp på motorvägen. Men det finns fortfarande en rätt stor gnista i mig som varje gång det är tågstrul blossar upp och jag förklarar högljutt att nu är det dags att börja köra bil igen! Tågkort är giltiga i en månad i taget, efter det vet man inte vad som händer. :)

Fjärde och sista punkten handlar om semestrar. Hur kan man Maxa Allt och samtidigt resa? Vi älskar ju att resa. Det kan vara svårt, helt klart. Semestrar kan bli svindyra för att tala klarspråk. Förra sommaren hade vi sagt att vi skulle boka en sista-minuten. Det visade sig att resebolagen ville ha nästan 35000 kr för en vecka på Cypern med all-inclusive – efter att skolan börjat. Vintern innan ville vi åka till Thailand tre veckor över jul och nyår. En snabb surf på charterbolagens hemsidor gav det fantastiska priset av 90000 kr för vår familj på två vuxna och två barn. Det här är helt sjukt. Jag kan fortfarande inte ta in att folk betalar de här summorna för att åka iväg. Så, våra semestrar utgår från samma strategi som jag nämnt tidigare, det man inte betalar i pengar får man istället betala i tid. Vi bokar flyg reguljärt och finkammar internet efter billiga men bra hotell. Vi är beredda att bo med lite lägre standard, kanske lite längre bort från stranden eller där det saknas restaurang och så vidare. Det kan också skilja i pris på att flyga olika dagar eller olika perioder, om man är beredd att mellanlanda, om man kan åka knepiga tider och så vidare. För 6 år sen var vi i USA, vi flög dit den 11e september... priserna låg på 70% av att åka en annan dag. Så är man inte skrockfull så... Det tar tid. Det kräver tålamod. Men det kan bli ordentligt mycket billigare.  Vi har helt enkelt bestämt oss för att det är inte värt att betala för bekvämlighet, när det finns så många alternativ idag. Man kan boka flyg, hotell och transfer själv. Det finns ingen anledning att betala resebolagen stora summor för att de ska göra det åt en. 

Det här är nog de stora punkterna för oss. Sen finns det såklart många fler knep i vardagen, men de vet jag att Herr Maxa Allt redan skrivit om. Hoppas att ni tyckt att det var intressant att läsa om även denna del av vårt liv. Fråga gärna om det finns någon annan del ni vill veta mer om. Hörs snart igen!





/Fru Maxa Allt

Samtliga bilder lånade från Adobe Stock

Annons med bra sparränta:

Börsen på rött, jag ser rött

Idag har börsen pekat fett på rött. Folk är skraja för FEDs eventuella räntehöjning. Tydligen är det "34 %" risk nu jämfört med typ 2 % förra veckan. Min portfölj har klarat sig hyfsat även om jag har lite REITs och preffar som brukar vara räntekänsliga, "bara" -0,5%, ca 1 %-enhet bättre än index. Det verkar vara köpläge i en del bolag igen, t.ex. H&M, men jag har inga likvider kvar och krediten vågar jag inte nalla av mer! Argh, varför är jag fullinvesterad och fullbelånad?! I väntan på löning har jag istället funderat på min vardag och världsliga saker i min omgivning.

1. Varför knäpper man aldrig understa knappen på en kavaj eller väst? Bästa förklaringen verkar vara att man ska kunna röra sig mer fritt, men varför finns det en knapp underst då? Nån som är kavajvan och har en bättre förklaring än "alla andra gör så"?

2. På lunchen:
Jag: Kan jag ta pizza #4 men byta ut löken mot svamp?
Pizzamannen, efter 5 sekunders skruvande på sig:  Ah, men öh, OK då... men bara för den här gången!
Jag: OK, så du menar att jag inte behöver komma tillbaka fler gånger?
Pizzamannen: Öhh, nae... he... he... öh... det går bra...

Varför vara så fyrkantig på en restaurang? Är det jobbigt eller dyrt att byta en grönsak mot en annan på pizzan? Svara "ja" eller "nej" så vet jag och kan ta ställning, men ge fan i att försöka ge mig dåligt samvete, få mig ska känna mig jobbig eller skyldig för att jag fått en grym tjänst... Next!

3. Självbetalning på ICA. Scannar varor och klickar "fortsätt". Kommer på att jag glömt en vara men hittar till min förvåning ingen tillbaka-knapp, bara "betala" eller "avbryt". Jaha... avbryt då och börja om. "Terminal låst, tillkalla personal". WTF? Tar 2 sek innan en tjej är där, har tydligen spejat som en hök... nollställer apparaten, och håller knappt tillbaka en suck.

Personal: Ska jag hjälpa dig?

Jag: Nej tack, det ska nog gå bra att göra om allt...

Personal: Är du säker?

Jag: Eh. Jodå.

Ska man behöva bli idiotförklarad för att UX-designern glömde en jävla tillbaka-knapp!? Next!

4. Ställa en fråga om vaccin. Ville snabbt ta reda på om dottern kunde vaccinera sig mot TBE när hon precis haft vattkoppor. Ringer första bästa vaccinationsklinik enligt Google. Våra telefontider är torsdagar mellan kl 10-11. Really?! Synd att jag kom på frågan på torsdag lunch då! Kände att pulsådern i pannan började bulta men insåg sedan att kliniken låg bokstavligt talat mittemot jobbet så jag traskade rakt upp och fick prata med dem face to face istället. Lite oväntad twist, tur för dem att det löste sig... Next!

Återkommande läsare vet kanske att jag kör LCHF men just idag kände jag att lyxa till det med en pizza på teamlunchen. LCHF i samband med träning och lite småtrist på jobbet gör att jag känner att orken är lite darrande, blodsockret och humöret lika volatilt som Hexagon B. Kan ha påverkat mina upplevelser idag, vem vet? Är det såhär varje dag eller märker man det först när man faktiskt studerar omgivningen och vardagssitutionerna, eller om man är lite grinig på grund av kolhydratbrist? Ska se om det blir liknande imorgon också!